Kärnkraft

Kärnkraften står för cirka 30 procent av elproduktionen i Sverige. Det finns totalt sex kärnreaktorer i drift. Utöver kärnreaktorerna finns det ytterligare ett antal kärntekniska anläggningar i Sverige, för tillverkning av kärnbränsle och lagring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

Kärnkraft är en effektiv energikälla som dock är förenad med vissa risker kring brytning, hantering och slutförvaring av material.

Dagens kärnkraftverk drivs genom klyvning av atomkärnor, vanligen uran, vilket ger ifrån sig energi som värmer upp vatten till ånga under högt tryck. Ångan driver sedan turbiner som producerar el.

Uran är det ämne som används som kärnbränsle i de flesta kärnkraftreaktorer i världen, och i alla svenska reaktorer. Det är en lång process från brytning av uranmalmen tills det utbrända bränslet hamnar i ett slutförvar i Sverige. Processen går via anrikning, bränsletillverkning och reaktordrift. Anrikning är en process där halten av ett ämne ökas. Anrikning av uran är en svår och energikrävande process. Allt uran som används i Sverige anrikas utanför Sverige.

Idag förvaras cirka 8000 ton använt kärnbränsle i ett centralt mellanlager i Oskarshamn, Clab. Det använda kärnbränslet behöver slutligen placeras och försvaras isolerat i ett slutförvar under 100 000-tals år. Slutförvaret ska skydda människor och miljö mot skadlig verkan av strålning. Det gäller både nu och för framtida generationer. Det använda kärnbränslets farlighet minskar som funktion
av tiden. Efter 100 000 år motsvarar bränslets farlighet ungefär farligheten hos den ursprungliga uranmalm som kärnbränslet tillverkades av.